På sätt och vis var jag en indiespelutvecklare redan som barn, kring millennieskiftet, men då fanns knappt begreppet. Det började i mellanstadiet med Front Page Express där jag skapade HTML-sajter i form av primitiva peka-och-klickaäventyr där varje klickbar yta var en länk till en annan HTML-sida. I den tidiga tonåren (2003-2006) gick jag över till att göra skräpiga plattforms- och äventyrsspel i Game Maker fram till gymnasiet då jag skapade det enda spel som har varit bra och fått viss spridning – ett peka-och-klickaäventyr skapat i Adventure Game Studio om fotbollssupporterskap.
På senare dagar har det blivit svårare att hitta tid och motivation till denna hobby. När jag väl är ledig vill jag mest koppla av med att spela tv-spel. Att ingenting är så givande som att vara skapande håller jag samtidigt fast vid och tur är väl då att jag efter KTH-studier har jobbat med mitt intresse i tio års tid där man faktiskt får vara kreativ – programmering. Det är en häftig känsla att se saker på webbplatser, i tv-spel och mobilappar och veta precis hur man skulle kunna skapa det själv. Möjligheterna i oändliga, när jag hamrar på tangentbordet kan jag skapa i princip vad jag vill (nästan), så länge tiden finns. Jag tror att många kodare känner igen sig i detta, för i dag är vi många.
Trots detta gick livet lite i stå. Att varje dag är den andra lik blir tradigt i längden, nästan oavsett vem man är eller vad man gör. Lägg till det faktum att jag hade passerat 30 år och insett att livet inte varar för evigt, det var hög tid för förändringar för att ta till vara på livet när man fortfarande har chansen. Ur detta kläcktes en idé, som legat som en mindre tanke i flera år sedan jag läst om någon på en spelcommunity som sagt upp sig från sitt lönearbete för att skapa ett tv-spel i 3D på heltid. Detta kändes också helt rätt för mig, att skapa ett storskaligt tv-spel till konsol har alltid varit en barndomsdröm. Och nu sitter jag nu här i dag – jag har slutat jobba på ett inkomstbringande jobb för ett halvår sedan och utvecklar ett tv-spel i 3D helt på egen hand på heltid hemifrån och lever på sparpengar.
Mitt spel
Jag har sedan en tid tillbaka ett Instagram-konto där jag ibland postar skärmdumpar och klipp från spelet, men har aldrig avslöjat några detaljer om det. Förrän nu.
Spelet har snudd på obefintlig story. Man rör sig som en hund i en liten “öppen värld”/bana på ett par kvadratkilometer. Hade först tänkt mig olika miljöer med olika årstider, men efter att ha bestämt mig för ge att snöskotern en central roll så bestämde jag mig också för att köra på vintertemat fullt ut. Spelet går ut på att samla guldhundben och har man samlat tillräckligt många (säg 80%) så kan man möta slutbossen.
För att få tag på hundbenen så behöver man utföra varierande aktiviteter, däribland klara en minigolfbana på ett visst antal slag, lösa pussel och bokstavligen lägga pussel, vinna race med snöskotern, hjälpa grannälgen med att skotta snö, pimpla fisk, gå på skattjakt, dechiffrera vykort, döda spindlar, prickskjuta luftgevär/pilbåge och så vidare och så vidare. Något förenklat kan man säga att spelet består av en rad minispel kombinerat med samlande utspritt på en öppen bana. Guldbenen ska vara 60-100 stycken och jag vill att många av dem ska vara kopplade till snö och vinter så jag tar tacksamt emot tips på aktiviteter.
Fördelar med upplägget
Jag vet att många inte tilltalas av spelidén, främst bristen på story och att spel som har många spel i ett sällan blir bäst på något. Med det menar jag att om jag fokuserat min tid på en specifik aktivitet, säg minigolfen, hade det kunnat vara ordentligt genomarbetat och finputsat. Inget tv-spel kan tilltala alla dock, men förhoppningen är att de allra flesta ska hitta något i det som de tycker är kul, oavsett om man är ung eller gammal. För trots dess barnsliga look (som tilltalar mig) så är detta inget renodlat barnspel. Det är för alla åldrar.
Det är egentligen den främsta styrkan, att de varierande aktiviteterna medför att man aldrig blir uttråkad och kan hoppa över de bitarna som man tycker är tråkiga eller svåra eller vad det än må vara. Jag har alltid uppskattat det konceptet, att man kan välja vilka aktiviteter man vill göra och i vilken ordning, men man tar sig alltid framåt i och med att samlarföremålen är gemensamma. För att ge några exempel så återfinns detta i Super Mario 64, Tony Hawk 4 och Scribblenauts Unlimited, även om dessa är mer låsta till en specifik genre.
Rent utvecklingsmässigt har det också enorma fördelar med enorm flexibilitet. Jag behöver inte planera lika väl, vilket inte minst är en fördel eftersom det är mitt första spel, och spelet är färdigt när jag säger att det är färdigt. Det finns knappt några måsten i att allt ska gå ihop med hänsyn till story och övergripande balans av gameplay. Den enda övergripande balanseringen jag behöver ha i åtanke är att dela ut lagom mycket mynt på varierande ställen, mynt som används till att köpa prylar som pimpelspö, snöskoter, snöskyffel med mera. Dessutom är konceptet flexibelt i den mån att så fort jag får en idé är det bara att slänga in den och placera in det någonstans där det passar. More is more i detta fallet, så länge det är genomarbetat.
Det bästa livsbeslutet jag har tagit
Så här ett halvår in i utvecklingen känns det fortfarande som den bästa idén jag har haft, att ta steget till att utveckla ett tv-spel. Givetvis tar saker alltid längre tid än man tänkt sig ursprungligen och man kan tycka att jag borde ha kommit längre i utvecklingen än jag gjort, men man får ha i åtanke att i och med att jag aldrig har utvecklat ett 3D-spel tidigare så bestod de första månaderna till stora delar av lärande och bara lite utvecklande. Lägg där till att man som solo-utvecklare får sköta planering, programmering, bandesign, författande av dialog, 3D-modellering, animering, bild- och ljudredigering, övrig ljuddesign, ljussättning, optimering, marknadsföring etcetera, etcetera på egen hand och då blir det lättare att förstå att det tar tid.
Jag sticker inte under stolen med och skäms inte för det heller att jag använder en oerhörd mängd externa resurser från primärt Unity Asset Store. Inte minst är hela vintermiljön inklusive granar och snötexturer hämtade just därifrån. Jag blev förälskad i designen vid första anblick och kan mitt spel så ut så för bara några hundra kronor så är det en no-brainer. Min styrka ligger trots allt i programmering och inte grafik. Jag har en vision om hur slutprodukten ska vara och dessa resurser är verktyg för att nå dit. Hus, karaktärer och prylar modellerar jag främst själv dock. Att ge spelet en egen identitet, att det inte ska se ut som en generisk “asset flip” är enormt viktigt. Det inser jag också.
Är du själv sugen på att ta steget så ger jag hittills mina varmaste rekommendationer till att göra det, men av ovan givna anledningar så kan inte jobbet som krävs underskattas. Sedan har jag själv ett väldigt bra utgångsläge i och med att jag är en erfaren systemutvecklare, har gott om pengar på banken, inga barn att ta hand och ingen fru att umgås med så jag kan syssla med detta alla dagar i veckan. Även om du själv sitter i en precis motsatt situation så kan du absolut bli en framgångsrik soloutvecklare av spel, det finns gott om sådana framgångssagor. För protokollet så räknar jag knappast med att mitt spel blir en framgångssaga, det är inte därför jag gör det. Det är av passion och även jag bara säljer tio exemplar så vet jag att kommer att vara stolt över slutresultatet.
Vill man följa mina framsteg räcker det att läsa den här bloggen, även om jag inte kommer att uppdatera den ofta eftersom det stjäl tid och energi från utvecklandet. Min spelstudio finns också på sociala medier (Instagram-kontot är det enda som är aktivt) under namnet ShellanderGames. Länkar hittar du i menyn till vänster.
Nästan inget är helt färdigt så slutresultatet kommer att vara bättre på samtliga punkter. Håll till godo!